I flera uppmärksammade fall runt om i Sverige har det varit ögonvittnen som fått domstolen att agera mot hundägare som misshandlat sina djur. I Höganäs dömdes nyligen en person med funktionsnedsättning för djurplågeri efter att ha slagit sin hund, och länsstyrelsen meddelade därefter djurförbud. Fallet följer ett mönster där funktionsnedsatt som slog sin hund får djurförbud först efter att utomstående vittnat om våldet. Utan vittnena hade hunden sannolikt fortsatt utsättas.
Ögonvittnen avgjorde utgången i flera liknande fall
Det som förenar djurplågeridomar de senaste åren är att privatpersoner sett misshandeln ske och valt att anmäla. I Höganäsfallet var det vittnens berättelser som gav åklagaren underlag att väcka åtal. Mönstret återkommer på fler platser.
I Ronneby dömdes en hundägare vid två separata tillfällen för brott mot djurskyddslagen. Personen hade sparkat och slagit sin hund, och det var omgivningens iakttagelser som ledde till båda domarna. I Stockholm, vid Gärdet, fälldes en kvinna för djurplågeri efter tre separata anmälningar om att hon piskat sin hund med kopplet. Tre anmälningar, alltså tre tillfällen då någon reagerade, men där det troligen fanns fler som tittade bort.
Ett av de mest detaljerade fallen kom från Åtvidaberg. Där dömdes en kvinna till 100 dagsböter à 50 kronor, totalt 5 000 kronor, efter att två vittnen under ed beskrivit minst fem knytnävsslag riktade mot hennes hund. Kvinnan försvarade sig med att hunden ”stoppar saker i munnen”, men tingsrätten bedömde att vittnenas samstämmiga uppgifter vägde tyngre. Det illustrerar en central svårighet i djurskyddsmål: djuret kan inte berätta vad som hänt, så bevisningen vilar nästan helt på vad människor runt omkring har sett och dokumenterat. I ett tidigare fall fälldes en hundägare efter att en tumör fått växa till fotbollsstorlek utan att ägaren sökt vård, också där var det omgivningens reaktion som till slut startade en rättsprocess.
Djurförbud i praktiken, mer än bara ett papper
När en person döms för djurplågeri fattar länsstyrelsen beslut om djurförbud, ibland samma dag som domen faller. Motiveringen brukar vara att den dömde ”saknar förmåga att ha hand om djur i enlighet med djurskyddslagstiftningen”. Det är en formulering som återkommer ordagrant i beslut efter beslut.
Men vad betyder förbudet konkret? Personen får inte äga, köpa, ta emot eller på annat sätt hålla djur. Förbudet kan vara tidsbegränsat eller utan slutdatum, beroende på hur allvarligt brottet bedöms. Överträder personen förbudet är det i sig ett brott som kan leda till ytterligare straff.
En fråga som sällan diskuteras är hur efterlevnaden kontrolleras. Länsstyrelsen har befogenhet att göra oanmälda besök, men resurserna varierar kraftigt mellan län. I praktiken är det ofta grannar eller andra närstående som upptäcker att en person med djurförbud skaffat nytt djur. Återigen handlar det om att omgivningen reagerar. Enligt Länsstyrelsen syftar djurförbudet till att förhindra att djur missköts i framtiden, men myndigheten är beroende av tips för att kunna agera.
Funktionsnedsättning ändrar inte djurets rätt till skydd
Höganäsfallet väcker frågor om sambandet mellan funktionsnedsättning och förmågan att ta hand om djur. Det finns ingen generell regel som säger att en person med funktionsnedsättning inte kan vara en utmärkt djurägare, de allra flesta är det. Problemet uppstår när en person, oavsett orsak, upprepat utsätter sitt djur för våld.
Domstolen gör ingen skillnad i bedömningen av djurplågeri baserat på gärningspersonens funktionsförmåga. Djurets rätt att slippa lidande väger lika tungt oavsett ägarens förutsättningar. Däremot kan en funktionsnedsättning spela in vid påföljdsbedömningen, exempelvis genom ett lägre bötesbelopp. Men djurförbudet som sådant, det beslutas av länsstyrelsen och styrs av huruvida personen bedöms kunna ge djuret den vård och omsorg som djurskyddslagen kräver.
Det som saknas i de flesta kommuner är förebyggande stöd. Om en person med funktionsnedsättning har svårt att hantera frustrationer, hade rätt insatser kunnat förhindra situationen innan den eskalerade till våld. I dagsläget aktiveras samhällets insatser först efter att brottet redan skett.
Flera anmälningar behövs ofta innan något händer
En återkommande detalj i de granskade fallen är att länsstyrelsen fått in fler anmälningar än de som faktiskt ledde till domslut. I Stockholmsfallet krävdes tre separata anmälningar. I andra fall har anmälningar lagts ned i brist på bevis, trots att ytterligare misstänkta incidenter rapporterats.
Processen från händelse till dom tar ofta flera månader. I minst ett av fallen gick det från oktober till april innan domen föll. Under den tiden kan djuret fortfarande befinna sig hos ägaren, om inte länsstyrelsen eller polis beslutar om omedelbart omhändertagande. Den tidsrymden är problematisk ur djurskyddssynpunkt, sex månader är lång tid för ett djur som lever under hot om våld.
Att en första anmälan inte leder till åtgärd behöver inte betyda att den var meningslös. Tvärtom bygger varje anmälan upp ett mönster som åklagaren kan använda vid ett eventuellt åtal. Därför är det avgörande att inte ge upp efter en anmälan som inte verkar ge resultat. Har du sett att ett djur far illa har vi skrivit mer om hur du går tillväga steg för steg i vår guide om att rapportera djurmisshandel.
Vad Höganäsfallet säger om djurskyddets tillstånd
Fallet med den funktionsnedsatta personen i Höganäs är varken unikt eller ovanligt. Det ingår i en serie domslut som alla pekar åt samma håll: rättsväsendet kan lagföra djurplågeri och länsstyrelsen kan meddela djurförbud, men hela kedjan startar med att en människa bestämmer sig för att inte titta bort. Hade vittnena i Åtvidaberg, på Gärdet eller i Ronneby valt att gå vidare utan att ringa polisen, hade hunden i varje enskilt fall fortsatt att utsättas för våld.
Om du bor granne med någon vars hund skriker regelbundet, eller om du på en promenad ser en ägare slå sitt djur, räcker ett telefonsamtal till polisen eller länsstyrelsen. Det telefonsamtalet kan vara det enda som skiljer djuret från fortsatt misshandel och ett nytt liv hos någon som faktiskt förtjänar dess tillit.